Erik Olson föddes 1901 och växte upp i en enkel sjömansfamilj i Halmstad. Redan i unga år visste han att han ville bli konstnär, 1915 bildar han gruppen Gnistan tillsammans med brodern Axel Olson och kusinen Waldemar Lorentzon. Hans debut sker vid en amatörutställning i Halmstad 1919 då han upptäcks av konstkännaren Egon Östlund som förmedlar kontakt med konstnären Gösta Adrian Nilsson (GAN). Mötet med GAN påverkar honom starkt, då denne stöttar Erik och vidgar hans horisonter mot den europeiska avantgardekonsten. 1924 kommer Erik Olson till Paris där han ingår i Fernand Légers första elevkull på Académie Moderne. Han bosätter sig i Paris mellan 1927 och 1935 och är en bidragande faktor till att föra in surrealismen i Norden. I den franska huvudstaden ställer han ut med den konkretistiska gruppen Cercle et Carré och han deltar i flera av de stora internationella konkretist- och surrealistutställningarna världen över, bl.a. med Mondrian i New York 1964 som enda representant från Skandinavien. 1935 går flytten till Danmark där han blir medlem av en dansk surrealistgrupp i Köpenhamn. 1940 blir hans konst svartlistad av nazisterna och sommaren 1944 flyr Erik Olson det tyskockuperade Danmark och för att bosätta sig i Halmstad, där han ställer ut med Halmstadgruppen, vars medlem han varit sedan 1929. Präglad av surrealismen byggde Erik Olson broar till det undermedvetna, till drömmarnas och visionernas land. Under 1930-talet ser flera av hans mest visionära verk dagens ljus och under 1960- och 70-talen återkommer stråk av surrealism i hans konst i extatiska och erotiska rymdfärder, nyuppfunna mytologiska gestalter och labyrintiska rymder med så kallade "omöjliga perspektiv". 60-talets apokalyptiska orosmoln och flodvågor förvandlas under 70-talet till skimrande ljusmålningar, vilka inspirerades av tidvattnet och rymden i Bretagne. 1971 fick han Prins Eugen-medaljen som delas ut för "framstående konstnärlig gärning". Erik Olson avled 1986.